On February 11, 2013, Pope Benedict XVI announced that he resigns and immediately speculations about who will be the next pope started. Newspapers started to list most likely candidates and bet offices started to take bets on possible candidates (e.g. http://www.paddypower.com/bet/novelty-betting/current-affairs/pope-betting).

The wisdom of crowds on Twitter have earlier been mined to make predictions about stock markets (Bollen et al., 2011) to box-office revenues (Asur & Huberman, 2010), and from flu epidemics (Lampos & Cristianini, 2010) to outcomes of elections (Tumasjan et al., 2010). However, it has also been argued that the predictive power of Twitter has been exaggerated and too little research has focused on developing reproducible methods to validate the results obtained from social media data (Gayo-Avello, 2012).

With this in mind, would it be possible to use Twitter to predict who will be the next Pope? Or at least say something about who would be the popular choice of Twitter users.

On February 12, 2013, data collection for tweets containing ”next pope” or ”new pope” was started from Twitter. By March 11, 2013, (the day before the conclave is planned to meet) a total of 291,018 tweets had been collected. These were queried for mentions of the 115 cardinal electors in the papal conclave and for the cardinals in papabili (which overlapped without one exception). The cardinals that were mentioned more than 100 times are listed below.

Next time series analysis were done with the most frequently mentioned names. The time series show that some cardinals from the papabili gained immediate mentions that didn’t last (e.g. Scola), while others only gained mentions a bit later (e.g. Bertone, Wuerl, Mahony and O’Malley). These peaks are probably due to some newspapers publishing articles listing these cardinals as strong candidates.

Scola

Bertone

Wuerl

Mahony

O'Malley

Ouellet has been mentioned during the whole month of data collection, but clearly less frequently than the most frequently mentioned cardinals.

Ouellet

The three most frequently mentioned cardinals Turkson, Dolan and Tagle have some clear peaks but they also get mentioned during almost the whole month.

Turkson

Dolan

Tagle

Is it now, based on this data, possible to say who is the most likely winner? No, at least not without doing some content analysis on the tweets that made these graphs. The graphs alone do not tell use whether the mentions are positive, negative, neutral or perhaps just spam. This is also the next step of this research. In the meanwhile, you can make your own interpretations from the graphs above, and if you want, place your bets and wait for white smoke to rise from the chimney of Sistine chapel.

Literature

Asur, S. & Huberman, B.A. (2010). Predicting the Future with Social Media. arXiv preprint archive, arXiv:1003.5699 [cs.CY]. [link].

Bollen, J., Mao, H. & Zeng, X. (2011). Twitter mood predicts the stock market. Journal of Computational Science, vol. 2, no. 1, pp. 1–8.

Gayo-Avello, D. (2012). “I Wanted to Predict Elections with Twitter and all I got was this Lousy Paper” — A Balanced Survey on Election Prediction using Twitter Data. arXiv preprint archive, arXiv:1204.6441 [cs.CY]. [link]

Lampos, V. & Cristianini, N. (2010) Tracking the flu pandemic by monitoring the Social Web. In Proceedings of the 2nd International Workshop on Cognitive Information Processing (CIP). [link]

Tumasjan, A., Sprenger, T.O., Sandner, P.G. & Welpe, I.M. (2010). Predicting Elections with Twitter: What 140 Characters Reveal about Political Sentiment. In Proceedings of the Fourth International AAAI Conference on Weblogs and Social Media. [link]

Dear colleagues,

Many of us are doing Internet research, but few of us know about each other. To correct this I’m organizing a networking meeting for every researcher and PhD student conducting Internet research at Åbo Akademi, and of course anyone interested in Internet research are welcome to join us. The meeting will take place on April 24th at 2pm in ASA C122 (Lilla Auditoriet).

The goal with this meeting is to network and to learn more about each other and the research we are doing. A long term goal is to increase collaboration between the Internet researchers at Åbo Akademi, and perhaps even organize joint methods seminars and workshops in the future. A second goal for the meeting is to discuss how we should continue from here.

It will be an informal event with free coffee/tea and cake (thanks to prorector Malin Brännback) with Pecha Kucha style presentations by all attendees and with plenty of time for networking. Please prepare two PowerPoint slides for the presentation, one with your contact details and one about your research. Send the slides to me and I’ll put them all together into a single presentation.

Please register by sending an email to kim.holmberg [at] abo.fi on April 19th at latest (so that I know how much cake to get). Please mention any dietary restrictions.

Hope to see you all on the 24th of April.

With kindest regards,

Kim Holmberg

PS. If you can’t come to the meeting this time, but would like to keep posted about possible future events then please let me know.

Det hela handlar om en 30 minuters video som välgörenhetsorganisationen Invisible Children gjort och publicerat på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc. I videon presenteras krigsherren och ledaren för Lord’s Resistance Army i Uganda Joseph Kony. Joseph Kony är efterlyst av den internationella domsstolen för krigsbrott, för att ha kidnappat barn och tvingat dem till barnsoldater. Det finns ingen tvekan om att Joseph Kony borde stoppas och fängslas, men videon har även väckt en hel del kritik bl.a. för att den simplifierar en mycket komplex och svår sak, och för att endast en bråkdel av pengarna som Invisible Children får går till välgörenhet. För en sammanfattning och analys av kritiken läs Ethan Zuckermans Unpacking Kony 2012. Kampanjen har ju egentligen nu först börjat, så personligen tycker jag att det är kanske för tidigt att kritisera den. Med denna oerhört framgångsrika kampanj har Invisible Children fått världens uppmärksamhet och det ska bli intressant att se vad de gör med den.

Från en webbforskares synvinkel och utan att (desto mera) ta ställning till den kritik som kampanjen #Kony2012 fått, har kampanjen varit intressant att följa med. I skrivande stund har #Kony2012 videon setts på YouTube i nästan 83 000 000 gånger, och videon publicerades först den 5. mars. Visserligen publicerades videon på Vimeo redan ett par veckor tidigare (20.2.2012, http://vimeo.com/37119711), men först efter att den publicerades på YouTube så började den sprida sig i sociala medier. Och spridits har den gjort. Ingen video har tidigare spridits så snabbt som denna. Det beräknas att endast på 6 dagar hade 100 000 000 mänskor sett den (Visible Measures, 12.3.2012). Den video som kommer närmast är Susan Boyles uppträdande i Britain’s Got Talent; för henne tog det 9 dagar för att ha synats på 100 000 000 mänskors näthinnor. Framgången på YouTube är även mer förvånansvärt då man vet att det är fråga om en 30 minuters “dokumentär”, dvs helt någonting annat än musikvideon som vanligtvis toppar YouTube statistiken. På Twitter spreds länken till YouTube med en oerhörd hastighet av över 1000 meddelanden (tweets) per minut och på Facebook har det grundats 10-tals eller kanske 100-tals sidor och grupper i stöd för kampanjen.

Det verkar som om kampanjen skulle plötsligt ha kommit från ingenstans, men de preliminära analyserna (av webbforskare Danah Boyd och forskare Gilad Lotan) som redan publicerats på webben har visat att den första vågen där #Kony2012 spreds kom från unga, vita kristna i USA. Det vill säga personer som organisationen Invisible Children redan under flera års tid rekryterat framgångsrikt för att sprida organisationens budskap. Invisible Children har under de senaste åren besökt flera skolor och universitet i USA för att sprida sitt budskap och rekrytera medlemmar till organisationen. Så hela denna gräsrotsnivå fanns redan på plats före #Kony2012 lanserades, det gällde bara att mobilisera dem. Forskarna Gilad Lotan och Danah Boyd har kommit fram till de här resultaten genom att analysera hur information om #Kony2012 spreds på Twitter kombinerat med en mera kvalitativ analys om användarprofilerna hos dem som spred informationen. Mera om dessa resultat kan läsas på http://blog.socialflow.com/post/7120244932/data-viz-kony2012-see-how-invisible-networks-helped-a-campaign-capture-the-worlds-attention.

Den andra vågen kom från kändisarna som spred budskapet vidare i sociala medier och detta var det som Invisible Children gjorde fiffigt. Budskapet i filmen på YouTube är att bara tillräckligt många mänskor vet om Joseph Kony och hans brott och pressar beslutsfattarna (i USA) så måste de göra något. I videon uppmuntras alla att sprida informationen och göra Kony världsberömd. För detta ges också verktyg. Invisible Children insåg att kändisarna som kan nå miljoner med mänskor i sociala medier är i en nyckel position i att sprida informationen vidare. Så de gjorde det möjligt för vem som helst att enkelt kontakta någon av dessa nyckelpersoner som Invisible Children hade utsett. Med hjälp av verktyg på kampanjens webbsajt kan vem som helst skicka ett meddelande åt Lady Gaga, Oprah, eller George W. Bush på Twitter och be dem delta i kampanjen och sprida informationen vidare. På det här sättet kunde kampanjen egentligen “tvinga” kändisarna att delta. Då några tusen mänskor hade skickat meddelanden till t.ex. Oprah så hade hon egentligen inget annat val än att sprida informationen vidare till sina ca 10 miljoner följare på Twitter, åtminstone inte om hon ville få slut på alla meddelande som kom till henne.

De existerande strukturerna och de innovativa (moraliska?) sätten att få kändisarna att delta var i nyckelroll för att kampanjen spreds så snabbt som den gjorde. På det här sättet mobiliserade Invisible Children massorna och lyckades med att skapa den hittills mest framgångsrika kampanjen i sociala medier. Det ska bli mycket intressant att se hurudan kampanj eller viral video som slår de rekord som #Kony2012 nu gjort.

****************

Diskussion om #Kony2012 kan även ses på http://arenan.yle.fi/video/1331837443261 (Obs!, YLE FST5, 15.3.2012).

Det har skrivits om hur sociala medier ökar demokrati eftersom alla har samma möjligheter att använda sociala medier, oberoende av budget. Egenskaperna hos sociala medier gör dem också till perfekta verktyg för att föra valkampanj på. Med sociala medier kan kandidaterna nå en massa potentiella väljare och de kan i sin tur föra budskapet vidare till sina vänner, som igen kan föra det vidare till sina, osv. Detta är också styrkan med sociala medier: effektiviteten av informationens spridning. I skrivande stund har de två kandidaterna som är kvar 102 514 (Haavisto) och 89 629 (Niinistö) personer som gillar dem på Facebook, 11 908 (Haavisto) och 10 634 (Niinistö) personer som följer dem på Twitter, och 230 124  (Haavisto) och 176 916 (Niinistö) ”videotittningar” på YouTube. I sociala medier har Haavisto en liten men tydlig försprång. Även andra analyser av webbaktiviteten visar på fördel för Haavisto. Se t.ex. Icerockets TrendTool som visar trender i blogosfären och Google Insights for search som visar hur vi i Finland sökt efter kandidaterna i Google. Men kan man säga något om valets slutresultat på basen av dessa siffror? Nej, det tror jag inte. De här siffrorna visar att aktiva webbanvändare stöder Haavisto, men det finns en massa väljare som inte är med i Facebook eller som inte använder Twitter.

Styrkan med sociala medier är som jag nämnde hur effektivt informationen kan sprida sig. Haavisto har över 100 000 personer som gillar honom på Facebook och över 10 000 personer som följer med honom på Twitter. Vi vet också att personer som har en profil på Facebook har i medeltal 130 vänner och Twitter användarna har i medeltal 130 följare. Detta betyder att rent matematiskt har 13 miljoner personer på Facebook och 1,3 miljoner personer på Twitter sett att deras vänner eller bekanta öppet stöder Haavisto. Nu måste vi ju förstås komma ihåg att de sociala nätverken på Facebook överlappar med varandra till stora delar. Med andra ord, två personer som är vänner med varandra på Facebook, har också en hel del gemensamma vänner, och därför kan man inte säga att 13 miljoner olika mänskor har fått informationen om Haavistos kampanj på Facebook. Vi vet inte heller hur många av personerna som verkligen sett att deras vänner gillat en kampanj. En del har kanske inte loggat in på Facebook på en längre tid och därför gått miste om informationen. Vi vet inte heller hur många som verkligen blivit påverkade av det. Men det som är klart är styrkan med budskap som sprider sig i sociala medier. Om vi ser att en nära vän gillar ena av kandidaterna kan vi bli påverkade av det, eftersom vi uppskattar vår väns åsikter, vi tror på hans eller hennes rekommendation. Det att 10 000 okända personer gillar en kandidats valkampanj betyder kanske ingenting för oss, men om 10 av våra närmaste vänner gör det så kan det vara att vi blir påverkade.

Det att antalet vänner på Facebook och följare på Twitter båda i medeltal är ca 130 är inte slumpmässigt. 130 (eller ungefär 130) är faktiskt ett mycket intressant tal. Inte tack vare Shakespeares 130:de sonat och inte heller för att Zeus tempel i Aten blev blev färdigt år 130. Det att antalet vänner på FB i medeltal är cirka 130 är intressant tack vare professor Robin Dunbar, som genom sin forskning inom evolutionär antropologi har kommit fram till att våra hjärnor klarar fysiskt av att upprätthålla nära kontakter med ca 150 personer. Våra hjärnor klarar inte alltså av över 150 nära vänner, och det verkar som om sociala nätverkssajter på webben inte har ändrat detta. Så om du har över 150 ”vänner” på Facebook kan jag berätta för dig att de är inte alla dina vänner.

Det som är kanske det mest intressanta fenomenet när det gäller det aktuella presidentvalet i Finland och sociala medier är hur väljarna öppet berättar eller visar vem de röstat på och vem de kommer att rösta på. Valhemligheten har varit nästan helig i Finland. Man har inte berättat åt sina grannar vem man röstar på och man har knappt berättat det ens åt sin man eller fru. Men idag berättar vi det öppet åt våra sociala nätverk på webben, och det här är något som någon borde forska i. Vad har ändrat? Varför tycker vi inte att vi behöver hålla valhemligheten längre? Är det tack vare öppenheten som sociala medier ”tvingar” på oss som vi gör det? Har vi nu blivit lärda att vi måste dela allt på webben? Kan detta öka öppenheten och demokratin?

Vad tycker du? Och har du öppet berättat vem du röstar på?

———————————————–

Kandidaternas statistik på Facebook kan du följa med på https://www.facebook.com/Facewatchers.

Mera om presidentval och sociala medier hittar du på YLE Vega Åbolands arkiv: http://www.svenska.yle.fi/nyheter/regionartikel.php?id=9127.

Konferenser är framför allt tillfällen att presentera sin egen forskning eller forskningsidéer åt andra forskare för att få feedback och försäkring att man är på rätt spår. Eller så blir man utskäld och vet då att man måste ändra riktning. Konferenser är platser där man som ny doktorand måste ha mod att gå fram till seniora forskare och fråga om råd. Man har kanske planerat sin forskning kring någon annan forskares metoder, verktyg, upptäckter, och då kan det vara mycket viktigt att träffa personen i fråga och kunna ventilera sina planer. Min andra handledare för min doktorsavhandling träffade jag för första gången vid en roadshow i Tallinn, Estland. Jag hade läst flera av hans artiklar och visste att jag kommer att använda många av dem i min egen forskning. Jag visste att han skulle vara en av de seniora forskarna i roadshown och därför sökte jag mig dit. Vid första kaffepausen gick jag fram till honom och sade: ”Doctor Thelwall, I presume?”. Efter att ha lärt känna honom genom flera besök till hans universitet och blivit god vän med honom så vet jag att han uppskattade humorn i det.

Personligen tycker jag att den här sidan av konferenser är ofta den mest givande, att nätverka och träffa nya mänskor som forskar i liknande saker som man själv forskar i. Det kräver kanske att man besöker samma konferens ett par gånger innan man riktigt börjar lära känna mänskorna och kan börja känna sig som en del av samfundet eller kollegiet, men när man väl gjort det kan det här nätverket vara en otroligt effektiv källa av hjälp, idéer, information, stöd, och mycket annat. Sannolikt är att man i framtiden på ett eller annat sätt kommer att jobba tillsammans med flera av de personer som träffat på konferenser och som man blivit bekant med. Det kan vara fråga om att tillsammans sätta upp en panel för nästa års konferens, eller att ordna en workshop, eller att publicera tillsammans. Det är på konferenser som grundarbetet för alla dessa görs och därför är konferenser viktiga.

En stor fördel med  konferenser är att man kommer bort från sitt arbetsrum och bort hemifrån, vilket ger en tid och möjlighet att till 100% koncentrera sig på sin forskning. Då man deltar i konferenser är man på något sätt mera öppen för nya idéer som man kan få från andras presentationer och man har också möjlighet att under några dagars tid verkligen fundera igenom dem. Andra forskares presentationer, diskussioner under pauserna eller under middagarna med andra forskare kan få den klassiska lampan att tändas ovanför ens huvud. De nya idéerna är ofta relaterade till konferensens innehåll, vilket kan variera mycket mellan olika konferenser. Förutom innehållsmässigt kan konferenser variera väldigt mycket i hur de är upplagda. Dom bästa konferenserna kombinerar olika typer av interaktion och kan innehålla en bred skala olika typer av sessioner och aktiviteter.

Tändande av lanternor vid ICCE konferens 2011 i Chiang Mai, Thailand.

Många konferenser startar med doktorand seminarier (doctoral workshop eller doctoral forum ). Dessa är tillfällen där doktoranderna kan presentera sina forskningsidéer eller preliminära resultat åt seniora forskare och få feedback och råd av dem. Dessa är även viktiga tillfällen att träffa andra doktorander inom sitt eget område, doktorander som man antagligen kommer att träffa nu och då under hela resten av sin akademiska karriär. Några doktorander som jag träffade på de doktorand seminarier som jag deltog i kan jag idag kalla mina vänner, trots att vi träffas kanske en gång per år eller vartannat år vid någon konferens.

Sedan kan det vara att det ordnas olika workshoppar eller tutorials innan konferensen börjar, ibland kan dessa även ordnas efter konferensen. Vanligtvis är dessa organiserade kring ett visst tema, olika metoder, eller kanske någon programvara. Ofta är de ledda av de främsta experterna inom just det område som workshoppen handlar om. Workshopparna kan ta många olika former. Jag har varit på workshoppar som inte skilt sig alls från vanliga konferens sessioner (förstår inte varför de ens kallades för workshoppar) och jag har deltagit i workshoppar där det viktigaste verktyget att skapa tillsammans något nytt har varit modellera.

Själva konferensen består vanligtvis av ett antal keynote presentationer och sessioner. Keynote presentationerna hålls av mer eller mindre berömda inbjudna gäster och de kan vara till innehållet mycket friare än presentationerna i vanliga sessioner. Det är i dessa sessioner som forskarna presenterar sin forskning inom utsatt tid. Större konfereser kan ha t.o.m. 10 parallell sessioner medan mindre konferenser har oftast bara en session åt gången. Problemet med parallelsessioner är att välja till vilken session man skall gå och lyssna på. Från erfarenhet kan jag säga att på basen av presentationernas titlar kan man inte alls veta om sessionen kommer att vara intressant eller inte, så det kan nog vara bäst att försöka gå och lyssna på så många sessioner som möjligt. Man kan aldrig veta var de där guldkornen för den egna forskningen finns. En session kan också bestå av en panel, där en grupp forskare med relaterade ämnen bestämt att föra sina presentationer samman. I praktiken skiljer sig inte en panel så mycket från en ”vanlig” session, men det finns undantag (läs t.ex. det här inlägget i forskarbloggen: http://blogs.abo.fi/forskarbloggen/2011/10/24/shaking-it-up-pa-asist-konferensen-i-new-orleans-oktober-2011/).

Gulnäbbar vid Dalian University of Technology. Tagen under WIS konferensen som ordnades 2009 i Dalian, Kina.

På senare tid har man i flera konferenser rubbat till den traditionella modellen av sessionerna och nya begrepp, som t.ex. fishbowl och pecha-kucha, har börjat synas i konferensprogrammen. Med fishbowl menas att man före sessionen utsett en grupp deltagare, kanske 3-6 personer, som direkt efter presentationen kommer att sinsemellan diskutera kort innehållet i presentationen. Man brukar ställa dessa personer att sitta framme i rummet, som om de vore i en ”fiskskål” så att alla kan se dem. Efter fishbowlen kan även publiken delta i diskussionen. Metoden fördjupar presentationen och samtidigt sätter den även diskussionen igång. Pecha-kucha däremot handlar om att alla presentationerna i en session består av 20 bilder (slides) vilka byter automatiskt framåt efter 20 sekunder. Följer man ursprungsmodellen av pecha-kucha sessioner strikt så skall sessionerna hållas nattetid ochh det skall finnas lite vin till förfogande. Meningen är att kort presentera ny forskning på ett underhållande sätt.

Poster sessioner är tillfällen, vanligtvis vid en förlängd kaffepaus, då doktorander och forskare presenterar sin forskning med en poster (affisch) som de förberett. Det kan vara fråga om mindre studier eller preliminära resultat från pågående forskning. Det är ofta här som de riktigt första idéerna och resultaten presenteras, vilket gör poster sessionerna till mycket givande tycker jag. Poster sessionerna brukar också vara bra  tillfällen att mingla och träffa mänskor. Vid en konferens som jag deltog i fick publiken rösta för Best poster award och Best work in progress poster, vilket jag tyckte var en rolig idé som jag kommer att låna vid nästa konferens som jag är med och organisera.

Roadshow däremot är en speciell typ av workshop eller doktorand forum. Tanken med en roaadshow är att en liten grupp experter reser till några olika orter i olika länder för att hålla ungefär samma workshop flera gånger. I stället för att doktorander från olika länder skulle resa till en ort, reser seniora forskarna till flera orter för att träffa doktoranderna. Vanligtvis ger det här möjlighet att träffa doktoranderna i mindre grupper, vilket betyder mera tid att koncentrera  på den enskilda doktorandens projekt. Men å andra sidan så kräver en roadshow mycket mera tid och förberedelser av de seniora forskarna.

(Mycket snabb) Samba dansuppvisning vid ISSI konferensen 2009 i Rio de Janeiro, Brasilien.

Konferensmiddagar eller banquetter hör kanske inte direkt till det vetenskapliga programmet i konferenser, men jag tycker att dessa kan ofta vara t.o.m. viktigare tillställningar en många sessioner. Förutom att middagarna ger möjlighet att träffa andra forskare i en mer informell omgivning så är de också tillfällen där man genom maten lär sig känna något om det land och den kultur som konferensen har ordnats i. Vanligtvis brukar banquetterna även ha lite program, som t.ex. samba dans vid en konferens i Brasilien, Kinesisk musik och sång vid en konferens i Kina, square dancing på en konferens i USA, eller släppandet av stora brinnande lanternor i luften vid en konferens i Thailand.

Själv tycker jag att det är intressant att iakta mänskor på konferenser och det brukar jag göra speciellt vid sessioner som är lite längre ifrån min egen forskning (Läs: ”inte lika intressanta”). Man kan på sätt och vis försvinna in i mängden i en stor sal och iakta mänskorna som om man vore en fluga i taket. Här några av de iaktagelser som jag gjort under flera konferenser. Följande stycken innehåller inslag av komisk natur som oförskämt utnyttjar existerande stereotypier och en liten gnutta fantasi och en massa överdrift. Jag ber redan i förväg om ursäkt om texten upprör någon forskare. Känsliga forskare borde överväga innan de läser vidare.

Som finländare vid en konferens får man vara förbered att prata om vädret och förklara att det inte alltid är snö i Finland. Bastu är förstås också något som man måste diskutera med nya internationella bekantskaper. Om det serveras öl på konferens middagar så kan man räkna med att finländarna, svenskarna, danskarna, tyskarna och holländarna är först på plats och sist att lämna stället. Med amerikaner vänder diskussionen alltid för eller senare till politik, speciellt under Bush den yngres tid var detta fallet. Amerikanerna är också alltid lika förvånade av att höra att nej, jag äger inte en t-skjorta med en bild på Finlands president på och nej, jag har inte ett klistermärke i min bils bakkofångare som visar vilket politiskt parti jag stöder. Japanerna är alltid dom som är bäst klädda på konferenser med stiliga kostymer oberoende om det är +30 eller -30 grader ute. Japanerna är också de som alltid är artigast. I en grupp japanska forskare kan man lätt urskilja vem som är den äldsta forskaren eller mest meriterade forskaren, eftersom han bugar inte för att hälsa på andra medan alla andra i sällskapet bugar mot honom så att pannluggen rör i golvet. Japanerna blir också mycket intresserade av dig då de hör att du kommer från Finland, landet som mumintrollet kommer ifrån. Finns det forskare från Syd-Korea med på konferensen så kan du räkna med att bli fotograferad med dom. Det förväntas nästan att även du skall visa peace-tecknet då med dina fingrar.

Afrikansk dans vid ISSI konferensen 2011 i Durban, Sydafrika.

På varje konferens finns det en äldre excentrisk herreman som antingen har läderboots på hela tiden och byxbuntarna instuckna i dem eller en gammal sliten keps under vilken det långa vita håret är fastsatt i en ponysvans. Båda alternativen naturligtvis kombinerat med en gammal ljus kostym. Rätt så vanligt är att det är fråga om en äldre engelsk gentleman, men undantagsvis kan det vara fråga om en aningen bohem fransman också. Men för att balansera detta så finns det också vid varje konferens några personer som är klädda i shorts och skrynklig skjorta eller t-skjorta med någon humoristisk print på som endast personen i fråga tycker är humoristisk. Underligt nog brukar dessa också ofta vara engelsmän. På varje konferens finns det även någon akademisk superstjärna som hela tiden är omringad av unga doktorander som hoppas på att lite kunskap skulle smitta till dem bara de är tillräckligt nära. Fenomenet har definitivt vissa likheter med de så kallade groupies i rock roll kulturen.

Olika professorer har väldigt olika stilar att styra eller stöda sina doktorander under konferenser. En del professorer lämnar sina doktorander helt att klara sig själva och detta kan ibland få doktoranderna att likna rådjur som märker att de står mitt på vägen och det kommer en lastbil emot dem med en enorm hastighet. Andra professorer vill däremot leda sina doktorander som om de inte kunde alls fungera själva eller göra egna beslut. Jag kommer ihåg en professor som stog upp och viftade i publiken åt sin doktorand som var mitt i sin presentation att han borde hålla mikrofonen längre ifrån och stå 25 cm till höger, trots att ljudet var helt bra och han stod inte i vägen för något. En annan äldre professor presenterade sina doktorander åt sin kollega i hotellets bar efter en lång dag av konferenserande genom att peka på sina doktorander en åt gången och stolt säga: min, min, min, inte min, min, min.

Klockan är nu ca 4 på morgonen, Finsk eller Thailändsk tid, någondera tror jag, och vi flyger någonstans över Ryssland. Inlägget börjar vara färdigt, men till sist vill jag fråga dig (som läst ända hit) hurudana underliga iaktagelser du gjort under någon konferens? Kanske du har några råd som du vill dela med dig åt nya doktorander som är på väg till sin första konferens? Dela med dig dina erfarenheter och råd genom att kommentera detta inlägg.

Fem (5!) dagar före deadlinen för konferens presentationerna förASIS&T Annual Meeting 2011 gick ut var jag inte ens på väg till konferensen, men sedan såg jag en intressant tweet (=meddelande på Twitter). I meddelandet stod det:

Any #altmetrics, #openscience, #opendata tweeps going to #ASIST this year + interested in a panel? Due May 31, eek!

Eftersom speciellt hashtaggen #altmetrics berörde mina forskningsintressen svarade jag på meddelandet och fick veta att fyra andra personer jag aldrig träffat före också svarat på den. Vi var alltså sex personer som började skriva på ett förslag för en panel till konferensen. Panel medlemmarna var: Alex Garnett (University of Victoria), Christina Pikas (University of Maryland), Heather Piwowar (DataONE and Dryad National Evolutionary Synthesis Center), Jason Priem (University of North Carolina at Chapel Hill), Nicholas Weber (University of Illinois) och jag. Eftersom panelen handlade om öppen data och öppenhet i forskning överlag så använde vi oss av Google Docs där vi öppet började jobba på vårt förslag under titeln: Shaking it up: embracing new methods for publishing,finding, discussing, and measuring our research output. Vår presentation gjorde vi också i en gemensam Google Doc som kan hittas här.

Panelen som vi planerade var långt ifrån traditionell. Panelisterna skulle ha ca tre minuter var att presentera sin forskning, medan tyngdpunkten skulle vara på interaktion och publik respons. Panelen skulle alltså involvera publiken och vara mycket interaktiv. Vi ville också samla in data i panelen som vi sedan skulle presentera i en poster session under konferensen, förutsagt att vårt poster förslag också blev godkännt, vilket den blev. Både panelen och postern blev godkända, men i det preliminära programmet hade arrangörerna placerat vår panel efter poster sessionen, men lyckligtvis fick vi det ändrat. Redan det att panelen blev godkänd var ett litet mirakel, eftersom 5 dagar före deadline var vår panel endast 140 tecken på Twitter. Men tydligen uppskattade granskarna våra idéer och tyckte (liksom vi) att de var värda att presentera och kunde hämta något nytt till konferensen.

I inledningen av panelen bad vi publiken ställa sig och stå i rummet längs med en imaginär axel som representerade publikens åsikter till ett antal påstående som vi gav dem. I ena ändan av denna axel skulle alla som var helt av samma åsikt stå och i den andra ändan alla som var helt av avvikande åsikt stå. Mellan dessa ändpunkter fanns alla de olika graderna av åsikter som kunde tänkas finnas. Tanken var att det skulle bli en mänsklig Lickert skala, och det lyckades faktiskt bra. Idén med en mänsklig Lickert skala kom inte från oss, utan två av oss hade varit på en konferens där de hade sett det göras. Den mänskliga datan skissades upp och användes som en del av vår poster. Under panelen bad vi också att publiken svarade på en enkät om de teman som vi presenterade och som representerade vår forskning. Publiken kunde besvara enkäten på webben eller i pappersform. Även denna insamlade data användes senare i vår poster.

Panelen var en succée. Det var flera personer som efteråt kom till oss och sa att detta var den bästa panel som de varit med om. Senare under konferensen var det flera som kom och berättade att de hört så mycket om vår panel och att de beklagade för att de suttit på fel panel och hellre deltagit i vår. Efter panelen hade vi ca 6 timmar på oss att analysera data som vi samlat och göra det till en poster. Vi hade med oss pennor och papper och en massa kreativitet. Allt detta resulterade i den roligaste och den bästa poster sessionen som jag någonsin varit med om.

Postern skapas 

I hotell Marriott’s lobby erövrade vi ett par bord och började göra vår poster.

Sista editeringarna 2 minuter efter att poster sessionen startade 

Postern blev klar ca två minuter efter att poster sessionen hade börjat. Sista editeringarna och tilläggen gjordes då postern redan hängde på sin plats.

The Team 

An English translation (Google Translation) of this page is available here.

Presentationerna var av mycket hög kvalitet (ca 60 av skickade artiklar accepterades för muntliga presentationer) och de presenterade en bred i informationsvetenskaplig forskning som undersöker sociala medier och användningen av dessa nya webbtjänster. Konferensen visade att det verkligen behövdes en konferens som kombinerar informationsvetenskap och sociala medier. De finns ju nog ett antal övriga konferenser som handlar om sociala medier, men de har oftast ett mer tekniskt utgångsläge. De glädjer också arrangörerna att ISSOME konferensen kommer att få fortsättning om två år i Borås, Sverige.

Två av konferenspresentationerna vill jag speciellt lyfta fram. För det första Lennart Björneborns Behavioural Traces and Indirect User-to-User Mediation in the Participatory Library. Lennart presenterade idéen om ”behavioural traces”, dvs spår på beteende som vi lämnar efter oss överallt var vi rör oss. Det kan vara fråga om tidningar som vi lämnat efter oss på kaffebordet eller böcker som läggs fram på ett visst sätt på biblioteket.

Lennart Björneborn 

Spår vi lämnar efter oss. Tänk på alla de spår som vi lämnar efter oss på webben. Vad händer med våra spår då vi ”lämnar denna värld”? Mera tankeväckade aspekter om detta presenterades på TED konferenser:http://www.ted.com/talks/adam_ostrow_after_your_final_status_update.html.

Och den andra presentationen jag vill lyfta fram var Christopher Mascaro, Rachel Magee och Sean Goggins Looking for Love in All the Right Places: Defining Success in the World of Online Dating. Rachel presenterade hur forskarna hade kartlagt framgång med online dating sajter, hur mänskorna hade delgett sina framgångar, dvs hur de hittat en partner.

Rachel Magee 

Det intressanta med deras forskning var att de hittade en sk high density cluster, en liten stad där tiotals mänskor hade hittat varandra på webben. Tidigare forskning har visat hur information, sjukdomar, trender, mode, även mord, sprider sig genom sociala nätverk. Jag tycker att det låter otroligt spännande att Mascaro, Magee och Goggins nu eventuellt funnit att även kärlek kan sprida via sociala nätverk. Med tanke på alla presentationerna på ISSOME konferensen, så ser jag redan framemot nästa ISSOME om två år.

Hela konferensprogrammet med länkar till abstrakt och artiklar finns på konferensens webbsajt:http://issome2011.library2pointoh.fi/index.php/programme/.

Emerald’s Library and Information Science book series

special volume Social Information Research

Proposal submission deadline: August 15, 2011
Accepted full chapters deadline: December 15, 2011

Co-editors

Professor Gunilla Widén (gwiden@abo.fi) and Dr. Kim Holmberg (kholmber@abo.fi)
Department of Information Studies, Åbo Akademi university, Finland

The Library and Information Science book series announces a call for papers on topics related to Social Information Research. We seek conceptual, analytical and empirical papers covering the newest and most innovative approaches to the study of this theme.

Online information and social information that we receive from and create together with our social networks are becoming increasingly important both in our everyday lives as well as our professional lives. Social information has in many ways a great impact on our information behaviour as we receive information and recommendations from our networks and our friends are being used as part of ranking algorithms by various information services. There are many possible angles and layers in studying social aspects in information science and it is important to coordinate these aspects.

We can study the social context of information creation and dissemination both as human group behaviour as well as through the tools and technological innovations supporting networking activities. We can study social information behaviour as part of information behaviour (IB) but also more precisely through e.g. social information retrieval, social search, social bookmarking and other social recommendation systems, and co-creation of information.

The purpose of this book is to collect current research representing these and other aspects of social information with emphasis on the new innovations supporting today’s information behaviour. This is a cutting edge topic where several relevant disciplines are combined (information science, social media and business organization). There are a lot of assumptions about how the social and interactive web will affect our information behaviour but few publications based on research. The aim of the book is to present the kaleidoscope of social information.

Recommended topics include, but are not limited to, the following: social creation of information, online information dissemination, online social networks and/or social networking in relation to information dissemination and creation, social information retrieval, social search, social bookmarking and other social recommendation systems, social information management and/or knowledge management and social media in relation to information science research.

Submission procedure

Researchers and practitioners are invited to submit a 1-2 page chapter proposal by August 15, 2011. Authors will be notified of the status of their proposal by September 15, 2011. Full chapters (7500–9000 words) are expected to be submitted by December 15, 2011. All submitted manuscripts will be reviewed on a double-blind review basis. Final revised manuscripts are due on March 31, 2012.

Proposals and manuscripts should be sent electronically to both of the editors Gunilla Widén (gwiden@abo.fi) and Kim Holmberg (kholmber@abo.fi). Submissions must be in either Word or PDF format.

Complete author guidelines are available at: http://www.emeraldinsight.com/products/ebookseries/author_guidelines.htm

About the Library and Information Science book series

The Library and Information Science Series solicits and publishes edited and non-edited manuscripts on all theoretical and practical aspects in the creation, distribution, location, acquisition, organization, retrieval, and management of information. New ways for creating, distributing, organising and using digital information have emerged including content production, user and organisational issues. The Library and Information Science Series aims to publish leading edge monographs with new theories, models, research developments, and organizational and management issues.

The Library and Information Science book series covers new and important topical research and professional issues in the field. Selected topics also provide a bridge between current theoretical developments and the research interests of applied researchers in information science, libraries, information professions, information industry and related disciplines.

The Library and Information Science book series essential reading for academics, researchers and practitioners who are involved in information science and librarianship research, and eager to keep up with the latest research findings and trends.

Työni puolesta seurasin vaalikampanjointia sosiaalisessa mediassa ja vaikka monella ehdokkaalla olikin omat “Minä Eduskuntaan” fanisivunsa Facebookissa oli sosiaalisen median käyttö suht tehotonta ja mielikuviksetonta. Kenties Ruotsin vaaleista oli opittu että kaikki munia ei kannata laittaa samaan sosiaalisen median koriin, vaan että vanhat keinot kuten kätellä mahdollisimman monta henkilöä turuilla ja toreilla ovat edelleen tehokkaimpia. Tämä oli sosiaalisen median tutkijalle hienoinen pettymys. Olin toivonnut jotain innovatiivista ja luovaa tapaa aktivoida äänestäjiä sosiaalisen median avulla mutta toisin kävi.

Ehdokkailla olisi nähdäkseni ollut kaksi selkeää tapaa aktivoida äänestäjiä sosiaalisen median avulla. Ensinnäkin ehdokkaat olisivat voineet tehokkaammin luoda mahdollisuuksia vuoropuhelulle äänestäjien kanssa. Blogit ja sosiaaliset verkostot ovat mainioita välineitä avoimelle keskustelulle ja mielipiteiden jakamiselle. Ensisijaisen tärkeää tässä tapauksessa on tosin myös kuunnella potentiaalisia äänestäjiä ja vastata saamaansa palautteeseen ja kysymyksiin, riippumatta siitä kuinka kiusallisia ne olisivat olleet. Pahin virhe minkä poliitikko mielestäni voi sosiaalisessa mediassa tehdä on avata sivu Facebookiin tai avata blogi ja jättää ne oman onnensa nojaan kuvitellen että se riittäisi. Sosiaalinen media on sosiaalista ja vuorovaikutukseen kannustavaa, ja sellaisena sitä pitää myös käyttää. Toinen mahdollisuus on tiedon välitys eteenpäin verkostoissa ja sitä kautta näiden verkostojen aktivoiminen. Yksinkertaisimmillaan tässä on kyse lähettiläiden rekrytoimisesta siten että tieto ja suositukset kulkevat verkostossa käyttäjältä toiselle, äänestäjältä toiselle, ilman kenenkään kehotusta tai ohjausta. Facebookin “tykkää”-nappi on tästä esimerkki. Kun joku klikkaa tällaista “tykkää”-nappia jossain verkossa (mikä muuten ei paljoa vaadi), saa hänen sosiaalinen verkostonsa tästä tiedon. Verkoston jäsenet saavat viestin että “Kim tykkää YLEstä”, ja nämä viestit ovat tavallaan suosituksia jotka voivat helposti jatkaa matkaansa yhä eteenpäin ja eteenpäin verkostoissa kun yhä useammat ihmiset klikkaavat näitä “tykkää”-nappeja. Mutta näitä mahdollisuuksia ei näissä vaaleissa käytetty tehokkaasti. Olisiko tehokkaampi sosiaalisen median käyttö muuttanut vaalien tulosta? Tuskin, mutta ei siitä haittaakaan olisi ollut. Monen vaaliasiantuntijan mukaan eiliset vaalit ratkaisivat niin sanotut protestiäänet. Ennen äänestettiin protestiksi Aku Ankkaa ja niitä aikoja moni jäi eilen kaipaamaan.

Ainoana valopilkkuna vaaleissa ja niitä edeltävissä kampanjoissa oli mielestäni Ilkka Kanervan tekstiviestikampanja nimeltä Vastavalkea. Kanervan “tekstiviestitaustan” tuntien (ja kukapa suomessa ei sitä tuntisi) täytyy todeta että kampanjointi tekstiviesteillä osoittaa loistavaa itseironiaa ja itseluottamusta. Itse sain Kanervalta kolme tekstiviestiä, ja jo tämän takia sait melkein ääneni.

[Translate this] Updated April 20th, 2011: Google’s translation tool is not perfect, as we all know. However, their translation for “vastavalkea” to English is the poorest and the most misleading translation I’ve ever seen. Vasta basically means ‘against’ or ‘just’, e.g. ‘vasta-alkaja’ is a ‘beginner’ or ‘just a beginner’. While Valkea means ‘white’ or ‘the brightest fire in a fireplace that almost burns with a white flame’. So, a rough translation would be ‘against white’ or ‘just a beginner of the hottest fire’ (nobody said that a campaign slogan has to be smart). Not ‘white only’ as Google suggests.