Om du är aktiv på Twitter eller Facebook har du knappast kunnat undvika att höra om #Kony2012 eller #StopKony under de senaste 2-3 veckorna. #Kony2012 (http://www.kony2012.com/) handlar om en kampanj som gått främst i sociala medier för att få fast Joseph Kony och få honom inför rätten. Det sätt hur snabbt kampanjen spridits i sociala medier har även väckt webbforskares intresse.

Det hela handlar om en 30 minuters video som välgörenhetsorganisationen Invisible Children gjort och publicerat på YouTube: http://www.youtube.com/watch?v=Y4MnpzG5Sqc. I videon presenteras krigsherren och ledaren för Lord’s Resistance Army i Uganda Joseph Kony. Joseph Kony är efterlyst av den internationella domsstolen för krigsbrott, för att ha kidnappat barn och tvingat dem till barnsoldater. Det finns ingen tvekan om att Joseph Kony borde stoppas och fängslas, men videon har även väckt en hel del kritik bl.a. för att den simplifierar en mycket komplex och svår sak, och för att endast en bråkdel av pengarna som Invisible Children får går till välgörenhet. För en sammanfattning och analys av kritiken läs Ethan Zuckermans Unpacking Kony 2012. Kampanjen har ju egentligen nu först börjat, så personligen tycker jag att det är kanske för tidigt att kritisera den. Med denna oerhört framgångsrika kampanj har Invisible Children fått världens uppmärksamhet och det ska bli intressant att se vad de gör med den.

Från en webbforskares synvinkel och utan att (desto mera) ta ställning till den kritik som kampanjen #Kony2012 fått, har kampanjen varit intressant att följa med. I skrivande stund har #Kony2012 videon setts på YouTube i nästan 83 000 000 gånger, och videon publicerades först den 5. mars. Visserligen publicerades videon på Vimeo redan ett par veckor tidigare (20.2.2012, http://vimeo.com/37119711), men först efter att den publicerades på YouTube så började den sprida sig i sociala medier. Och spridits har den gjort. Ingen video har tidigare spridits så snabbt som denna. Det beräknas att endast på 6 dagar hade 100 000 000 mänskor sett den (Visible Measures, 12.3.2012). Den video som kommer närmast är Susan Boyles uppträdande i Britain’s Got Talent; för henne tog det 9 dagar för att ha synats på 100 000 000 mänskors näthinnor. Framgången på YouTube är även mer förvånansvärt då man vet att det är fråga om en 30 minuters “dokumentär”, dvs helt någonting annat än musikvideon som vanligtvis toppar YouTube statistiken. På Twitter spreds länken till YouTube med en oerhörd hastighet av över 1000 meddelanden (tweets) per minut och på Facebook har det grundats 10-tals eller kanske 100-tals sidor och grupper i stöd för kampanjen.

Det verkar som om kampanjen skulle plötsligt ha kommit från ingenstans, men de preliminära analyserna (av webbforskare Danah Boyd och forskare Gilad Lotan) som redan publicerats på webben har visat att den första vågen där #Kony2012 spreds kom från unga, vita kristna i USA. Det vill säga personer som organisationen Invisible Children redan under flera års tid rekryterat framgångsrikt för att sprida organisationens budskap. Invisible Children har under de senaste åren besökt flera skolor och universitet i USA för att sprida sitt budskap och rekrytera medlemmar till organisationen. Så hela denna gräsrotsnivå fanns redan på plats före #Kony2012 lanserades, det gällde bara att mobilisera dem. Forskarna Gilad Lotan och Danah Boyd har kommit fram till de här resultaten genom att analysera hur information om #Kony2012 spreds på Twitter kombinerat med en mera kvalitativ analys om användarprofilerna hos dem som spred informationen. Mera om dessa resultat kan läsas på http://blog.socialflow.com/post/7120244932/data-viz-kony2012-see-how-invisible-networks-helped-a-campaign-capture-the-worlds-attention.

Den andra vågen kom från kändisarna som spred budskapet vidare i sociala medier och detta var det som Invisible Children gjorde fiffigt. Budskapet i filmen på YouTube är att bara tillräckligt många mänskor vet om Joseph Kony och hans brott och pressar beslutsfattarna (i USA) så måste de göra något. I videon uppmuntras alla att sprida informationen och göra Kony världsberömd. För detta ges också verktyg. Invisible Children insåg att kändisarna som kan nå miljoner med mänskor i sociala medier är i en nyckel position i att sprida informationen vidare. Så de gjorde det möjligt för vem som helst att enkelt kontakta någon av dessa nyckelpersoner som Invisible Children hade utsett. Med hjälp av verktyg på kampanjens webbsajt kan vem som helst skicka ett meddelande åt Lady Gaga, Oprah, eller George W. Bush på Twitter och be dem delta i kampanjen och sprida informationen vidare. På det här sättet kunde kampanjen egentligen “tvinga” kändisarna att delta. Då några tusen mänskor hade skickat meddelanden till t.ex. Oprah så hade hon egentligen inget annat val än att sprida informationen vidare till sina ca 10 miljoner följare på Twitter, åtminstone inte om hon ville få slut på alla meddelande som kom till henne.

De existerande strukturerna och de innovativa (moraliska?) sätten att få kändisarna att delta var i nyckelroll för att kampanjen spreds så snabbt som den gjorde. På det här sättet mobiliserade Invisible Children massorna och lyckades med att skapa den hittills mest framgångsrika kampanjen i sociala medier. Det ska bli mycket intressant att se hurudan kampanj eller viral video som slår de rekord som #Kony2012 nu gjort.

****************

Diskussion om #Kony2012 kan även ses på http://arenan.yle.fi/video/1331837443261 (Obs!, YLE FST5, 15.3.2012).

Sosiaalisen median merkitys politiikassa tuli varsin selväksi jo Yhdysvaltain presidentinvaalien aikaan kun vaalit voittanutkin nykyinen presidentti Barack Obama käytti sosiaalista mediaa erittäin tehokkaasti. Obama keräsi muun muassa suurimman osan vaalirahoituksestaan nimenomaan sosiaalisen median avulla. Sosiaalisen median avulla Obaman vaalikoneisto pystyi näyttämään miten jo pienetkin, tavallisten ihmisten tekemät lahjoitukset olivat tärkeitä. Vaalien aikaan kampanjan blogissa esiteltiin useita erilaisia ihmisiä jotka olivat tehneet lahjoituksen tai useampia lahjoituksia kampanjalle. Blogilla kerrottiin muun muassa opiskelijasta joka oli päättänyt yhtenä iltana olla menemästä pubiin ja lahjoittaa näin säästämänsä rahat Obaman kampanjalle, sijoittaen näin omaan tulevaisuuteensa. Nyt on Ison-Britannian vuoro.

Suurilla puolueilla, konservatiiveilla (Conservatives, http://www.conservatives.com/), työväenpuolueella (Labour, http://www2.labour.org.uk/) ja liberaalidemokraateilla (Liberal Democrats, http://www.libdems.org.uk/), kaikilla on hyvin “sosiaaliset” verkkopalvelut. Konservatiivit kutsuvat osallistumaan ja ovat ottaneet oppia Obaman kampanjalta avatessaan muun muassa avanneet oman sosiaalisen verkoston osoitteessa http://www.myconservatives.com/. Täällä esitellään “tavallisia” kansalaisia jotka ovat osallistuneet jotenkin kampanjaan, esimerkiksi lahjoittamalla rahaa. Näin ihmiset voivat helposti samaistua kampanjaan ja puolueeseen, ja kynnys osallistua itsekin madaltuu. Ihmiset saavat tuntea että hekin voivat vaikuttaa ja että heidänkin panoksella on merkitystä. Konservatiiveista pitää (LIKE) 68,400 ihmistä Facebookissa ja Twitterissä puolueella on 28,846 seuraajaa. Konservatiivien blogiin on myös liitetty kuvia Flickr-palvelusta, videoita YouTubesta ja suosikkisivuja Delicious-palvelusta.

Labour kutsuu myös osallistumaan. Tämän lisäksi Labour tuo myös esille Facebook ja Twitter tilinsä. Tällä hetkellä Labourista on pitänyt 30,829 ihmistä Facebookissa ja Twitterissä puolueella on 15,507 seuraajaa. Puolue muun muassa kutsuu kaikkia lähettämään viestin Twitteriin kertoakseen kaikille ketä äänestää: Tweet your support. Twitter-hakukone Topsyn mukaan tätä mahdollisuutta ei ole kovin tehokkaasti käytetty.

Liberaalidemokraatit ovat samoilla linjoilla. Facebookissa puolueesta pitää 68,678 ihmistä ja Twitterissä puolueella on 17,795 seuraajaa. Liberaalidemokraateilla on myös oma sosiaalisen median palveluista NINGiin koottu sivustonsa osoitteessa: http://act.libdems.org.uk/. Näillä eväillä puolueet käyvät taistoon parin viikon kuluttua.

Verkosta löytyy myös työkaluja puolueiden suosion tai näkyvyyden mittaamiseen. Esimerkiksi Google Insigths palvelulla voidaan verrata miten ihmiset Isossa-Britanniassa ovat hakeneet tietoa eri puolueista esimerkiksi viimeisen kuukauden aikana. Näiden tulosten mukaan Labour olisi herättänyt eniten kiinnostusta, tosin emme tiedä onko se herättänyt positiivista tai negatiivista mielenkiintoa. Tähän voimme tosin saada vastauksen tutkimalla mitä puolueista kirjoitetaan blogeissa.

Blogeja pääsemme tutkimaan esimerkiksi Blogpulse palvelulla. Tässäkin näemme Labour-puolueen herättäneen eniten keskustelua blogeissa. Käymällä läpi blogikirjoituksia saisimme jonkinlaisen kuvan siitä ovatko blogeissa esitetyt mielipiteet positiivisia vai negatiivisia.

Myös Twitterissä käytyihin keskusteluihin pääsemme käsiksi ja voimme käyttää niitä analysoidessamme puolueiden suosiota tai miten paljon ne ovat herättäneet keskusteluja. Tätä tarkoitusta varten on itse asiassa jopa perustettu aivan oma palvelu osoitteeseen: http://tweetminster.co.uk/. Tweetminsterin mukaan konservatiivit ja Labour ovat kärjessä, ainakin mitä tulee keskustelujen herättämiseen. Lisätietoja miten Tweetminster tulee tuloksiinsa löytyy täältä: http://tweetminster.co.uk/posts/view/483770118. Voidaanko sosiaalisella medialla ennustaa vaalien voittaja? Siihen saamme vastauksen parin viikon kuluttua.

Suomessakin on pian vaalit tulossa ja tämä onkin hyvä tilaisuus seurata Ison-Britannian esimerkkiä ja oppia miten sosiaalista mediaa tulisi käyttää vaalikampanjoissa ja varsinkin miten sitä ei tulisi käyttää.

I could be, or I should be, in Wolverhampton now, maybe having a full english breakfast perhaps with a proper cider in Wetherspoons, but instead I’m at work, in Finland. I also have to break the bad news to my students: we will have lectures this week after all. I’m not in Wolverhampton due to the volcanic ash that is covering Europe. My fligth should have taken off on friday. That got cancelled. I booked another ticket for monday morning. That got cancelled. I may have to postpone my trip for a couple of weeks or months even.

However, it has been interesting to see how people are using the web to make alternative travel arrangements to get back home from where ever they are. A nice overview of different sites that have been used can be read at Teemu Arina’s blog. Facebook is filling with groups somehow related to ash clouds or arranging travels or accomodation. On Twitter there are thousands of tweets with a hashtag #ashtag, like in the image below.

And carpooling sites are filling with more or less desperate cries. There are stories about people taking taxis from Madrid to Sweden and buying used cars in France to drive to Finland. People are sharing cabins with strangers on ferries and opening their homes to strangers stranded in foreign countries. These examples and others are great examples how we today can access information that wasn’t available before. We can take part of other peoples’ stories and maybe help them, suggest some solutions to their problems. This shows how people are increasingly using easy-to-use services to share their stories and how others can take part of them, join in the discussions. Call it citizen journalism if you want, or “social media in action”.

I morgon på fredag den 12 mars kommer jag att prata under rubriken “Sociala medier och virtuella världar: möjligheter och hotbilder” på Svenska kulturfondens Organisationskonferens. Egentligen kunde talet ha delats och man kunde ha hållit två olika tal, ett om sociala medier och ett om virtuella världar. Det skulle finnas så mycket att säga om båda. Men i morgon skall jag försöka kombinera dessa och i detta inlägg försöker jag lite ventilera mina tankar kring dessa två teman, innan jag gör presentationen färdig.

Under seminariet får deltagarna höra flera talare tala om sociala medier, och om det gamla mönstret upprepas så kommer åtminstone en del av talen visa en rätt så positiv bild av sociala medier. I bland har jag fått kalla kårar när jag lyssnat när talaren presenterat väldigt positiva framtidsbilder gällande sociala medier. Visst finns det potential i sociala medier, men det finns också vissa hotbilder, cyberhot.

Främst anser jag att hotbilderna kommer från användningen, inte från själva medierna. Användarna kanske inte vet eller är medvetna eller kanske de bara inte bryr sig om vilka eventuella följder det kan ha att publicera något i sociala medier. Därför är det mycket viktigt att också tala kritiskt om sociala medier och att organisera skolning i användningen av sociala medier. Jag är helt emot att man i vissa organisationer förbjuder användningen (som vi nu och då fått läsa om i tidningar) utan i stället borde man tala öppet om gemensamma strategier och skola till att använda dem smart.

Nå vilka hotbilder kan det då finnas med sociala medier? Sociala medier kan bl.a. användas effektivt för att sprida farlig eller misvisande information, de kan användas för identitetsstölder (som de facto inte åtminstone ännu är olagliga i Finland), de kan också användas av vissa segment i samhället för att hitta likasinnade som sedan sinsemellan kan använda medierna för att förstärka sina extremistiska tankar och sprida dem vidare. Hotbilder kan också uppstå från att man kanske inte riktigt förstår de sociala medierna och vet vad de kan ha för konsekvenser att man är med i dem eller publicerar något t.o.m. personligt i dem. Man kan utgå i från att allt det som man publicerar på webben stannar på webben. Även om man själv tar bort ett bloginlägg eller en bild som man själv publicerat, kan man utgå ifrån att de ändå finns kvar någonstans på webben. Sökmaskinerna tar t.ex. kopior av allt innehåll på webben som de hittar och lagrar allt i sina jättelika datafarmer (egentligen gör ju sökmaskinerna här ett brott, eftersom de tar kopior av material som de inte har upphovsrätt till). Det finns också en del projekt på webben som försöker arkivera hela webben. I t.ex. Internet Archive kan man gå och titta hur Svenska Kulturfonden hemsidor såg ut i maj 1998. Förutom detta så kan ju vem som helst ha kopierat texter eller bilder som man publicerat på webben och använt dem någon annanstans. När man publicerar något på webben borde man alltid fråga sig själv om man vill eller om man har något emot att man skulle träffa på det publicerade materialet någon annanstans någon annan gång, vid t.ex. arbetsplats intervjuer…

Visst finns det fördelar med sociala medier, och själv användar jag också en hel del olika sociala medier dagligen. Sociala medier kan användas för kommunikation, som verktyg för att underlätta vissa arbetsuppgifter, eller som tidsfördriv. Men det kräver att man är medveten om potentiella hotbilder och kan använda sociala medier säkert och tryggt.

Hur hänger detta ihop med virtuella världar då? Egentligen inte direkt på något sätt, men virtuella världar är också sociala medier och därmed har de också sina potentiella fördelar och hotbilder. Virtuella världar som Second Life har redan en längre tid använts i bl.a. undervisningen, och de bästa exemplen på konkret användning av virtuella världar kommer faktiskt från undervisande organisationer. I virtuella världar kan man hålla undervisning på distans men ändå känns det som deltagarna skulle vara nära. Detta tack vare att man upplever sin omgivning genom avatarer i virtuella världar. Virtuella världar kan också användas till att återskapa verkligheten eller modellera något abstrakt som skulle vara svårt eller t.o.m. omöjligt att modellera i ett vanligt klassrum.

Virtuella världar har garanterat kommit för att stanna och därför är det viktigt att bekanta sig med dem och veta ens lite om dem, om både möjligheterna och hotbilderna. Hotbilderna i virtuella världar som Second Life är egentligen de samma som på webben, och här syftar jag närmast till innehållet. Man kan kanske säga att vad som helst som man kan hitta på webben så kan man också hitta inne i Second Life, både på gott och ont. Men då också är det fråga om mänskornas aktiviteter och vad mänskorna har använt den tre dimensionella världen till.

Hur kunde man då sammanfatta allt detta? Ni får väl vänta tills i morgon för att höra det.

Pidän tänään esitelmän otsikolla “Sosiaalinen media elinkeinopolitiikan toteuttamisessa”. Tilaisuus on Turun Seudun Kehittämiskeskuksen järjestämä. Esityksen kalvot löytyvät osoitteesta: http://www.slideshare.net/kholmber/sosiaalinen-media-elinkeinopolitiikan-toteuttamisessa.

Sosiaalisen median mahdollisuudet on usein jaettu neljään eri alueeseen: mahdollisuudet 1) viestinnässä, 2) yhteistyössä, 3) opetus- ja koulutuskäytössä, sekä 4) viihdekäytössä. Näihin neljään alueeseen keskityn myös tämän päiväisessä puheessani ja esittelen sosiaalisen median mahdollisuuksia esimerkkien kautta. Eri sosiaalisen median palveluissa onkin nähty hyvin innovatiivisia esimerkkejä jotka osoittavat miten sosiaalista mediaa voidaan käyttää palvelun alkuperäisen tarkoituksen ulkopuolella. Parhaat esimerkit ovatkin mielestäni juuri sellaisia jotka saavat hämmästymään tai ajattelemaan että “näinhän tätä olisi pitänyt käyttää alusta alkaen”.

Sosiaalinen media tuo myös mukanaan haasteita jotka useimmiten syntyvät ajattelemattomasta käytöstä. Vika ei niinkään ole palveluissa vaan ihmisissä jotka käyttävät niitä. Olisikin tärkeää että eri organisaatioissa keskusteltaisiin avoimesti organisaation omasta strategiasta sosiaalisissa medioissa ja sovittaisiin yhdessä pelisäännöistä. Työn ja vapaa-ajan sekoittuessa yhä enemmän on syytä miettiä milloin ja missä roolissa sosiaalisia medioita käyttää. Jos sosiaalisia medioita käytetään työajalla tulee niissä mielestäni myös käyttäytyä työnantajaa kunnioittavalla tavalla. Tämä tarkoittaa että työantajaa ei pidä kritisoida tai muutenkaan kommentoida. Tämän pitäisi mielestäni olla itsestään selvää, mutta onpa päinvastainen käytös johtanut jo potkuihinkin.

En ole missään tapauksessa täyskiellon kannalla, vaan mielestäni ihmisiä pitää kouluttaa sosiaalisen median mahdollisuuksista ja haasteista. Tämän lisäksi eri organisaatioissa pitäisi sopia miten eri medioita saa tai tulisi käyttää. Tietyissä organisaatioissa ja tietyissä työtehtävissä sosiaalisen median käytöstä voi olla organisaatiolle selkeää hyötyä, kun taas toisissa työtehtävissä hyötyä ei välttämättä ole lainkaan. Näissä tehtävissä työntekijöiden itsensä onkin syytä miettiä tulisiko sosiaalista mediaa käyttää lainkaan työajalla.

Hyötyä organisaatioille voi syntyä muun muassa siitä että organisaatio saa kasvot ja inhimillisemmän imagon sen avulla että työntekijät esiintyvät sosiaalisessa mediassa. Mutta tällöin myös työntekijöiden on muistettava että he edustavat työnantajaa tai ainakin ammattiaan. Sosiaalisessa mediassa liikkuminen ei aina ole helppoa ja ylilyönteihin törmää jatkuvasti. Facebookissa näkee ihmisten kommentoivan työpäiväänsä tai kritisoivan työnantajaa, valokuvanjako-palveluissa näkee kuvia joihin kuvissa esiintyvät henkilöt tuskin haluaisivat törmätä esimerkiksi työpaikkahaastatteluissa, jne. jne. Onkin mielestäni ehdottoman tärkeää että sosiaalisen median käyttöä opetettaisiin organisaatioissa jotka käyttävät sosiaalista mediaa ja että avoimesti ja yhdessä keskusteltaisiin niihin liittyvistä haasteista ja pelisäännöistä.

Tämän päiväinen esitys: Sosiaalinen media elinkeinopolitiikan toteuttamisessa