I morgon på fredag den 12 mars kommer jag att prata under rubriken “Sociala medier och virtuella världar: möjligheter och hotbilder” på Svenska kulturfondens Organisationskonferens. Egentligen kunde talet ha delats och man kunde ha hållit två olika tal, ett om sociala medier och ett om virtuella världar. Det skulle finnas så mycket att säga om båda. Men i morgon skall jag försöka kombinera dessa och i detta inlägg försöker jag lite ventilera mina tankar kring dessa två teman, innan jag gör presentationen färdig.

Under seminariet får deltagarna höra flera talare tala om sociala medier, och om det gamla mönstret upprepas så kommer åtminstone en del av talen visa en rätt så positiv bild av sociala medier. I bland har jag fått kalla kårar när jag lyssnat när talaren presenterat väldigt positiva framtidsbilder gällande sociala medier. Visst finns det potential i sociala medier, men det finns också vissa hotbilder, cyberhot.

Främst anser jag att hotbilderna kommer från användningen, inte från själva medierna. Användarna kanske inte vet eller är medvetna eller kanske de bara inte bryr sig om vilka eventuella följder det kan ha att publicera något i sociala medier. Därför är det mycket viktigt att också tala kritiskt om sociala medier och att organisera skolning i användningen av sociala medier. Jag är helt emot att man i vissa organisationer förbjuder användningen (som vi nu och då fått läsa om i tidningar) utan i stället borde man tala öppet om gemensamma strategier och skola till att använda dem smart.

Nå vilka hotbilder kan det då finnas med sociala medier? Sociala medier kan bl.a. användas effektivt för att sprida farlig eller misvisande information, de kan användas för identitetsstölder (som de facto inte åtminstone ännu är olagliga i Finland), de kan också användas av vissa segment i samhället för att hitta likasinnade som sedan sinsemellan kan använda medierna för att förstärka sina extremistiska tankar och sprida dem vidare. Hotbilder kan också uppstå från att man kanske inte riktigt förstår de sociala medierna och vet vad de kan ha för konsekvenser att man är med i dem eller publicerar något t.o.m. personligt i dem. Man kan utgå i från att allt det som man publicerar på webben stannar på webben. Även om man själv tar bort ett bloginlägg eller en bild som man själv publicerat, kan man utgå ifrån att de ändå finns kvar någonstans på webben. Sökmaskinerna tar t.ex. kopior av allt innehåll på webben som de hittar och lagrar allt i sina jättelika datafarmer (egentligen gör ju sökmaskinerna här ett brott, eftersom de tar kopior av material som de inte har upphovsrätt till). Det finns också en del projekt på webben som försöker arkivera hela webben. I t.ex. Internet Archive kan man gå och titta hur Svenska Kulturfonden hemsidor såg ut i maj 1998. Förutom detta så kan ju vem som helst ha kopierat texter eller bilder som man publicerat på webben och använt dem någon annanstans. När man publicerar något på webben borde man alltid fråga sig själv om man vill eller om man har något emot att man skulle träffa på det publicerade materialet någon annanstans någon annan gång, vid t.ex. arbetsplats intervjuer…

Visst finns det fördelar med sociala medier, och själv användar jag också en hel del olika sociala medier dagligen. Sociala medier kan användas för kommunikation, som verktyg för att underlätta vissa arbetsuppgifter, eller som tidsfördriv. Men det kräver att man är medveten om potentiella hotbilder och kan använda sociala medier säkert och tryggt.

Hur hänger detta ihop med virtuella världar då? Egentligen inte direkt på något sätt, men virtuella världar är också sociala medier och därmed har de också sina potentiella fördelar och hotbilder. Virtuella världar som Second Life har redan en längre tid använts i bl.a. undervisningen, och de bästa exemplen på konkret användning av virtuella världar kommer faktiskt från undervisande organisationer. I virtuella världar kan man hålla undervisning på distans men ändå känns det som deltagarna skulle vara nära. Detta tack vare att man upplever sin omgivning genom avatarer i virtuella världar. Virtuella världar kan också användas till att återskapa verkligheten eller modellera något abstrakt som skulle vara svårt eller t.o.m. omöjligt att modellera i ett vanligt klassrum.

Virtuella världar har garanterat kommit för att stanna och därför är det viktigt att bekanta sig med dem och veta ens lite om dem, om både möjligheterna och hotbilderna. Hotbilderna i virtuella världar som Second Life är egentligen de samma som på webben, och här syftar jag närmast till innehållet. Man kan kanske säga att vad som helst som man kan hitta på webben så kan man också hitta inne i Second Life, både på gott och ont. Men då också är det fråga om mänskornas aktiviteter och vad mänskorna har använt den tre dimensionella världen till.

Hur kunde man då sammanfatta allt detta? Ni får väl vänta tills i morgon för att höra det.

“Virtuella 3D-världar kan delas in i spelliknande virtuella världar och sociala virtuella världar. I de spelliknande världarna finns det på förhand bestämda regler, som även styr möjligheterna till kommunikation spelarna emellan. Det finns ett mål som man försöker nå och i något skede uppnås målet och spelet är slut. I de sociala virtuella världarna är det invånarna som själva formar aktiviteterna och reglerna eller tar dem med sig från den verkliga världen. Oberoende av vilken typ av virtuell värld man rör sig i, så gör man det med sin avatar. En avatar är en rollfigur, någon som representerar användarna i de virtuella världarna och någon via vilken man interagerar och kommunicerar med andra avatarer. I de sociala virtuella världarna är det sociala kontakter som är det viktigaste. Man träffar sina vänner och går och dansar eller deltar i en föreläsning. Man flyger runt i historiska miljöer eller går och shoppar. Endast fantasin sätter gränser för vad man kan göra. Sociala kontakter och kommunikation är närvarande överallt.”

Så börjar en kort artikel om virtuell kommunikation som jag skrivit och som publicerats på Kielijelppis (Språkhjälpens) sidor vid: http://www.sprakhjalpen.fi/verkkoviestinta/virtuell-kommunikation-och-3d-varldar.

Pidän tänään esitelmän otsikolla “Sosiaalinen media elinkeinopolitiikan toteuttamisessa”. Tilaisuus on Turun Seudun Kehittämiskeskuksen järjestämä. Esityksen kalvot löytyvät osoitteesta: http://www.slideshare.net/kholmber/sosiaalinen-media-elinkeinopolitiikan-toteuttamisessa.

Sosiaalisen median mahdollisuudet on usein jaettu neljään eri alueeseen: mahdollisuudet 1) viestinnässä, 2) yhteistyössä, 3) opetus- ja koulutuskäytössä, sekä 4) viihdekäytössä. Näihin neljään alueeseen keskityn myös tämän päiväisessä puheessani ja esittelen sosiaalisen median mahdollisuuksia esimerkkien kautta. Eri sosiaalisen median palveluissa onkin nähty hyvin innovatiivisia esimerkkejä jotka osoittavat miten sosiaalista mediaa voidaan käyttää palvelun alkuperäisen tarkoituksen ulkopuolella. Parhaat esimerkit ovatkin mielestäni juuri sellaisia jotka saavat hämmästymään tai ajattelemaan että “näinhän tätä olisi pitänyt käyttää alusta alkaen”.

Sosiaalinen media tuo myös mukanaan haasteita jotka useimmiten syntyvät ajattelemattomasta käytöstä. Vika ei niinkään ole palveluissa vaan ihmisissä jotka käyttävät niitä. Olisikin tärkeää että eri organisaatioissa keskusteltaisiin avoimesti organisaation omasta strategiasta sosiaalisissa medioissa ja sovittaisiin yhdessä pelisäännöistä. Työn ja vapaa-ajan sekoittuessa yhä enemmän on syytä miettiä milloin ja missä roolissa sosiaalisia medioita käyttää. Jos sosiaalisia medioita käytetään työajalla tulee niissä mielestäni myös käyttäytyä työnantajaa kunnioittavalla tavalla. Tämä tarkoittaa että työantajaa ei pidä kritisoida tai muutenkaan kommentoida. Tämän pitäisi mielestäni olla itsestään selvää, mutta onpa päinvastainen käytös johtanut jo potkuihinkin.

En ole missään tapauksessa täyskiellon kannalla, vaan mielestäni ihmisiä pitää kouluttaa sosiaalisen median mahdollisuuksista ja haasteista. Tämän lisäksi eri organisaatioissa pitäisi sopia miten eri medioita saa tai tulisi käyttää. Tietyissä organisaatioissa ja tietyissä työtehtävissä sosiaalisen median käytöstä voi olla organisaatiolle selkeää hyötyä, kun taas toisissa työtehtävissä hyötyä ei välttämättä ole lainkaan. Näissä tehtävissä työntekijöiden itsensä onkin syytä miettiä tulisiko sosiaalista mediaa käyttää lainkaan työajalla.

Hyötyä organisaatioille voi syntyä muun muassa siitä että organisaatio saa kasvot ja inhimillisemmän imagon sen avulla että työntekijät esiintyvät sosiaalisessa mediassa. Mutta tällöin myös työntekijöiden on muistettava että he edustavat työnantajaa tai ainakin ammattiaan. Sosiaalisessa mediassa liikkuminen ei aina ole helppoa ja ylilyönteihin törmää jatkuvasti. Facebookissa näkee ihmisten kommentoivan työpäiväänsä tai kritisoivan työnantajaa, valokuvanjako-palveluissa näkee kuvia joihin kuvissa esiintyvät henkilöt tuskin haluaisivat törmätä esimerkiksi työpaikkahaastatteluissa, jne. jne. Onkin mielestäni ehdottoman tärkeää että sosiaalisen median käyttöä opetettaisiin organisaatioissa jotka käyttävät sosiaalista mediaa ja että avoimesti ja yhdessä keskusteltaisiin niihin liittyvistä haasteista ja pelisäännöistä.

Tämän päiväinen esitys: Sosiaalinen media elinkeinopolitiikan toteuttamisessa